Ultralöpning – vad, hur?

Vad är egentligen ultralöpning och hur fungerar det?

Det är en bra fråga som inte har ett helt rakt enkelt svar. Man skulle kunna säga generellt att ultralöpning handlar om att springa långt eller länge. Ultradistans är lättare att förklara även om det finns delade meningar om det också. Man brukar ange distanser i namn eller km upp till 42,2 km som allmänt känt är maratondistans. Men efter det finns det inte fasta namn på distanser på samma sätt. Allt över 42,2 km blir då samlat under begreppet ”Ultradistans”. Allt handlar dock inte om distans. Man kan även benämna ultra efter tiden det tar att genomföra i kombination med svårighetsgraden. Men det tänkte jag inte gå in på här.

Inledningsvis vill jag även poängtera att jag inte på något sätt är någon rutinerad ultralöpare. Jag har genomfört tre ultralopp där det längsta mätte 54 km och strax över 1000 höjdmeter. Utöver det har jag gjort två ultraintervallpass som innebär att man springer 10 km med start var tredje timme under ett och samma dygn och får då ihop 80 km. Det finns ett gammalt blogginlägg om det ”Ultra interval challenge

Var går gränsen?

Jag tror inte att det egentligen finns något gräns för hur långt eller länge du kan springa. Under de senare åren har utmaningarna blivit både längre och svårare i takt med att löparna hela tiden söker nya utmaningar. Det finns idag lopp som löper över hela veckor. För 35 år sedan fanns det inte många svenska löpare som sprungit längre än ett maraton. Kanske för att det inte heller fanns så många lopp som var längre än 42,2 km.

Är ultralöpning verkligen för alla?

Ja, skulle jag vilja säga. För min del var det däremot helt otänkbart för bara något år sedan. Så glad jag var när jag sprungit mitt första lopp på 10 km och tänkte att det här är lagom. Men i takt med att det blev lite enformigt så sökte jag nya utmaningar. Nästa steg var halvmaraton 21,1 km. Det gjorde jag på ett träningspass en gång och efter det anmälde jag mig till ett traillopp på 21,1 km med några höjdmeter. Min första tävling blev ”Österlen trail”. Vilket lopp och framförallt vilken miljö det var att springa i. Sprang det två gånger till något år efter.

Verkeån
Hallamölla

Efter detta lopp så sökte även jag nya utmaningar och det blev lite blandat med cykling, triathlon och löpning. Men efter några år så blev det ändå löpningen som blev det jag tycker bäst om att göra. Utmaningarna behövde höjas även för min del och 2017 sprang jag Köpenhamn marathon och det var en blandad upplevelse. En upplevelse som gjorde att jag utövade allt jag skrev ovan i några år innan jag till slut 2020 släppte allt och bara satsade på att springa. På mycket osäker mark anmälde jag mig till min första ultra. Ett lopp som heter Tjörnarparen och springs i början av februari. Distansen jag valde var den kortaste, 50 km med ca. 850 höjdmeter. En nätt liten utmaning för en ex-fet skåning som jag. Sjukt nervös på startlinjen stapplade jag iväg kl. 09.00 och var tillbaka i målfållan lite drygt 7 timmar senare. Euforisk, trött och skitig som få var jag sjukt taggad på ultralöpning.

Framåt!

Kanske inlägget inte handlar så mycket om vad ultralöpning är rent generellt, men det handlar om vad det betyder för mig. Efter tre avklarade ultra så höjs ribban hela tiden. Nya utmaningar och på frågan ”Vad är det som driver dig”? vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Det är svårt att sätta ett tydligt svar på varför man väljer att springa så långt. Jag är i dag anmäld till två ultralopp under 2023. Det första, Tjörnarparen, där jag nu klarat av 50 km två gånger och höjer ribban till 80 km. Nästa lopp är i November och det är Kullamannen där jag kommer att springa 100 km. I mina och mångas ögon väldigt långt. Men ändå inte loppets längsta distans.

Den längsta distansen på Kullamannen är 100 miles, eller på svenska 160 km. Något av många ultralöpares våta dröm, så även min. Om du frågat mig för så kort tid sedan som ett år så skulle jag definitivt svarat nej på frågan om jag kunde tänka mig att avverka 160 km. Tur att jag inte har svårt att övertala mig själv om nya utmaningar 😉

Ultralöparens bästa vän

Avslutar inlägget med en hoppfull och mycket glad ultralöpare från november och Kullamannen. Fika är ett bra inslag i ultralöpningen. För egen del ser jag ultralöpningen mer som ett äventyr än löpning när distanserna ökar. Jag kom i mål och fick medalj 🙂 Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ultralöpning och nörda ner mig, men det skulle ni ändå inte orka läsa 😉

Med detta vill jag tacka för att du orkade läsa och önskar dig en riktigt fin vecka.

/Niclas, ultralöpare

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.