Kullamannen 2022 blev precis så bra som jag hade hoppats på. Uppladdningen var mer seriös än vanligt inför ett lopp. Framförallt la jag mycket tid på den mentala uppladdningen för att kunna vara förberedd på det mesta som kan hända på ett lopp som just Kullamannen. Jag har skrivet ett tidigare inlägg om just uppladdningen som du kan läsa här.
Det blev en helg att minnas. Incheckning på boende fredag kväll. Mat och en öl och lite gott uppsnack. Upp 06.00 på lördagen, in med lite kaffe och två ”löparmackor” sedan iväg till Mölle för att möta upp några vänner och vår transport mot Råbocka camping i Ängelholm. Starttiden satte vi till kl. 10.00. En Löparmacka består av två skivor vitt bröd som man brer Nutella och Jordnötssmör mellan :-). Ger en bra kickstart.
Framme vid starten blev det obligatoriskt toalettbesök, vare sig man behöver eller ej. Passade på att njuta lite av den strandnära miljön medan jag väntade på mina vänner.
Väl i startfållan så kändes allt så självklart. Solen sken och det var runt 10-11 grader varmt. Verkligen inget väder man förväntar sig i november. klockan 10.00 skickade startern iväg oss på vårt 54 km långa äventyr. Jag/vi hade bestämt oss för att gå ut mycket lugnt för att klara av distansen. För de flesta av oss var detta helt ny mark. Jag har sprungit två trailultra tidigare på lite drygt 50 km vardera. Men för några var det helt nytt med trail på denna distans.
Vi slog följe med två andra som startade i samma grupp och vi höll ihop gruppen i ca 27 km. Över öppna vyer, genom strandnära tallskog och kohagar. När vi kom till Arild släppte jag gruppen då jag fick problem med att få ner min puls. Den skenade iväg på tröskelpuls och det var inte bra då jag behövde spar kraft till själv ”berget” Träffade två grymma löpare i Arilds hamn. Bill Öster och Lisa Eneroth som jag stannade och pratade med en stund. Bill hade precis gått i mål som fyra på 100 km distansen.
När jag kom till Mölle efter 31 km och varvning, samt depå så mötte jag min grupp igen. Min följeslagare Henrik som jag även delade boende med var lite sliten i ett knä och jag själv hade precis börjat få ordning på pulsen. Jag frågade honom hur det var och han svarade att han nog skulle få problem att springa på berget med sitt knä. Jag sa till honom ”Du, då går vi så ser vi hur det känns, för medalj ska vi ha”. Henrik var inte sen att haka på och sedan gick vi. Faktiskt gick vi över hela berget. Lite drygt 22 km med massor av höjdmeter. Innan man kommer till Mölle så har man bara haft en riktig backe. Resterande höjdmeter tar man på berget.
Våra två vänner stack i väg före oss och de andra två som vi slagit följe med pausade lite längre och kom sedan ifatt oss efter ett par km. Direkt efter Mölle så går det konstant uppför tills man är uppe på Kullabergs högsta punkt, 185 m.ö.h. Håkull heter toppen och väl där uppe har man en fantastisk utsikt över stora delar av nordvästra Skåne.
Uppe på toppen blev det en kortare paus för andhämtning och fotografering. Även att gå upp för denna stigning tar på både ben och lungor. Kort efter nedstigning så skymde det på så pass att pannlampan fick åka på och nu hade vi några timmar totalt mörker framför oss. Samtidigt som det trixigaste biten av loppet återstår.
Vi fortsatte vår vandring över berget och längtade lite tills vi skulle komma fram till Fyren på Kullaberg. Samtidigt som jag visste hur det är att ta sig ner från den platsen. Det är mörkt, det blåser kraftigt och delar av nedstigningen handlar med om att hasa sig ner eller glida ner på klipphällar. Parera med fötterna mellan lösa och eller vassa stenar. Detta är svårt i dagsljus och vi skulle göra med i mörker med endast pannlampan som hjälp. Hela upplevelsen är ganska dramatisk och man förstår lätt hur snabbt det kan gå fel här uppe om man inte vet vad man gör.
En fördel när man står där uppe vid fyren är att man ser Mölle och vet att det inte är mer än 4-5 km kvar till målet. Dock är det en del tuffa bitar kvar att klara av innan man känner trygghet under fötterna igen. Vi tog oss ner lugnt och säkert och tänkte att det är bättre att komma ner hel än snabbt. Har vi nu gått så långt så kan vi lika bra fortsätta ta det lugnt. Sista biten in mot Mölle blir sedan en promenad fylld av glädje och lite tårar. Men glada tårar. En euforisk känsla som inte går att beskriva. Jag har upplevt den många gånger och ändå överraskar den mig lika mycket varje gång. Känslan av att klara av en stor utmaning som du har jobbat länge för.
Vi svängde in på målrakan. Började jogga sista biten då det hör till att man gör det in i mål. 9 timmar och 35 minuter efter att vi lämnat startfållan joggade vi över mållinjen och tog emot våra medaljer.
Så här några dagar efter loppet och faktiskt redan igår så kände jag mig matt och tom. Mest en stor tomhet. Något jag laddat så mycket för var helt plötsligt över. Aldrig förr har jag laddat upp så mycket mentalt inför ett lopp som inför detta. När det sedan är över så blir det bara tomt. Jag har inte upplevt den känslan så starkt tidigare men någon gång ska väl Runners Blues infinna sig. Avslutar med att tacka mina goa vänner som gjorde detta tillsammans. Tack Henrik, Oskar, Rebecca och Mark (han sprang 100 km).
På den klassiska frågan ”Kan du tänka dig att göra om det igen”? har jag bara ett svar.
Ja, jag är redan anmäld till 2023 🙂
Tack för att du orkade läsa
/Niclas
Starkt kämpat! Kul att följa dig, ger inspiration! Keep on!!!
Vi ses väl i nåt spår så småningom😎🍻
Åhh, tack. Det värmer. Ja, det gör vi säkert. Jag återfinns allt som oftast i skogen 🙂