Det började ju så bra. I alla fall kändes det så. Det har varit tyst från mig länge nu. Mycket länge. Varför? Ja, jag tappade sugen helt enkelt. Intresset försvann då jag inte längre kunde träna som jag brukar. Jag är ingen ungdom längre har jag fått erkänna. Visst 49 år är inte så gammalt heller, men om man tror att man kan köra på som en fullt frisk och stark 20-åring så inser man snabbt att 49 år kan bli gammalt rätt fort.
Nu har ju egentligen inte mitt problem med ålder att göra. Det handlar mer om dumdristighet och att inte lyssna på sin kropp samt att ha lite för bråttom. I vintras var jag så glad över att ha tagit ett beslut inför ett lopp. Hösten var kaos, total kaos och träningen kom i skymundan då all fokus lades på att må bra i huvudet. Jag fick ordning på det och började träna igen. Jag hade ett lopp framför mig som jag så gärna ville klara av. Det var inte ett 10 km lopp utan en lite större utmaning. 50 km stod på schemat och hur det gick kan man läsa mer om här. Tjörnarparen ultra trail.
Vad jag inte visste då var att det fanns en baksida med det hela. En tung baksida som jag just nu befinner mig i. Löpning som de senaste åren varit en stor del i mitt liv och som skänkt mig så mycket glädje och vänner fick ett stopp. Efter avslutad ultra så kändes allt så bra. Jag hade på kort tid gått från nästan inaktiv till träningsrundor på 30km. Det kändes bra och inte minst i huvudet och själen. Känslan av att kunna och orka springa långt. Men kort efter ultran i Tjörnarp så fortsatte jag att springa långt. Inte 30-50 km utan mer runt 20-25 km. Men det är fortfarande hyfsat långt då jag avverkade ett sådan pass/vecka samt lite kortare pass.
Finalen kom att bli påskafton då jag samlade ett glatt gäng hemma hos mig för ett 30 km pass i terrängen med en gemensam tillställning efter. Lite avslappnat med eftersnack och en öl. Efter ca 22 km så började jag må illa och fick ont i benen. Några km till höll jag ut och till slut så mådde jag väldigt illa och fick gå sista 4-5 km hem. Inte nedbruten och inte nedslagen. Inte alls.
Men dagarna efter började det smärta i vänster knä. Strax nedanför knäskålen. Smärtan tilltog och jag kunde tills slut konstatera ”hopparknä”. Färdigsprunget på ett tag då tänkte jag. Sjukgymnast, tape och lite övningar blev receptet på detta. Ja, det har hjälpt lite, men under de senaste dagarna har jag fått ont i höger knä också, inte som om det vore ett ”hopparknä”, mer åt ”menisk” hållet. Utöver detta så bråkar vänster ljumske och höger hälsena också.
Ja, det är bara att konstatera. Jag har inte sprungit ett steg sedan påskafton och med detta så jag har jag även tappat mycket motivation till både simning och cykling. Hade jag varit häst hade beslutet varit enkelt. Avlivning för att få slut på lidandet. Men, jag är inte bitter. Faktiskt inte det minsta egentligen. Lite avundsjuk på de som springer kan jag bli ibland. Men jag är säker på att i slutändan kommer det nåt gott ur detta också. Helt övertygad om att jag en dag springer igen. Kanske inte år, men en dag.
Må gott alla.
