Dagligen exponeras vi av människors historier, sångtexter, media m.m. gällande hur folk mår och vill må. Många av oss har påolika förutsättningar för hur vårt liv ska formas. Alla har samma utgångsläge i grund och botten, men rätt så snabbt formas vi av omgivningen vi växer upp och lever i. Under uppväxten så slussas vi mellan olika omgivningar, allt från den första tiden i livet till dagis, grundskola, föreningsliv och vidareutbildningar. Alla lyckas inte hela vägen. Varför? Det är en väldigt svår fråga att svara på tycker jag. Men i vissa fall är det uppenbart och i vissa helt obegripligt.
Min egen uppväxt var väldigt trygg och jag känner mig även i dag väldigt trygg med livet och vad det har gett mig. Jag var ingen stjärna i skolan, verkligen inte, men jag har haft en obeskrivlig tur genom livet. Vem vet hur mitt liv hade sett ut utan den turen. Jag vill inte ens veta. Alla har inte samma tur som jag har haft. Jag har inget extremt välbetalt arbete, jag bor inte i ett slott, jag har skulder på mitt boende. Men jag mår bra för att jag har bestämt att jag är nöjd och väldigt tacksam över det jag har. Det jag inte har kan jag inte heller sakna.
Det jag förundras mest över är hur dåligt många människor som har det bra mår idag. Väldigt dåligt tyvärr. Trots en trygg och bra uppväxt, fina resultat i skolan och bra kompisar samt ett bra jobb. Trots detta mår man dåligt. Av vilken anledning? Lägger man för stor press på sig själv? Lägger samhället stor press på axlarna? Jag tror att många i dag inte riktigt klarar av att vara ”nöjda”. Att stanna upp och reflektera över det man har och inte hela tiden sträva efter mer. Det blir en negativ stress, inte minst om man inte klarar av att fullfölja sin utstakade plan. Visst är det bra att ha en plan, men kanske även vara realist i sin planering. Rekommenderar att läsa denna bok. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra.
Tyvärr finns det en skara som har haft en tuff uppväxt utan trygghet och kärlek. Många av dessa människor är ändå väldigt starka personligheter som har gjort upp med sitt förflutna, tagit ett beslut och står idag på starka ben. Långt ifrån alla orkar göra denna vändning och klättra upp på stegen igen. De som faller ner faller ofta väldigt tungt och det är de som verkligen behöver fångas upp och hjälpas. Sköra trådar som behöver omsorg, förståelse och någon som verkligen lyssnar och bryr sig.
Svaret på frågan jag ställer i rubriken, att må bra är varken en rättighet eller en skyldighet. Det är ansvar. Inte bara eget ansvar utan allas ansvar. Att hjälpa varandra i nöd och att hylla varandra i framgång. Jag får väldigt ofta höra att jag alltid är glad och positiv och sprider glädje runt omkring mig. Ja, jag är benägen att hålla med. Varför får jag den positiva stämpeln? Jo, för att jag har bestämt att jag gillar att vara glad och sprida glädje. Jag tar mycket som det kommer och lever nästan uteslutande efter principen ”Det löser sig”. Den har fungerat utmärkt i 47 år Obs, jag har också pissedagar
Må gott alla så hörs vi ❤