Helgen som gick var en tävlingshelg. Årets andra triathlontävling över medeldistans stod på schemat. Den första i år gick ju som bekant inte så bra. Där blev det en sur DNF. Skrev om detta i ett tidigare inlägg. Denna tävlingshelg var i Halmstad. En bit hemifrån och på en bana jag aldrig tidigare testat. För mig betyder just tävlingshelg något speciellt. Det är lite extra laddat och lite lagom pirrigt i magen. Det ska vara lite lätt nervöst tycker jag. Det är bara ett mått på att man vill lyckas.
Klockan 04.00 på lördagen ringer klockan och jag vaknar upp förvånansvärt pigg. Men jag vet ju vad som ligger framför mig. Frukost och inpackning i bilen av alla prylar man ska ha med sig. Det blir verkligen mycket då tre grenar ska klaras av. Resan upp till Halmstad är väldigt behaglig. Inte mycket trafik en lördag klockan fem på morgonen. Väl framme, i mycket god tid så har vi ca 1,5 km till arenan och det blir en skön liten promenad för att skingra lite tankar.
Efter att registrering och incheckning av cykel är klar är det lite drygt en timme till start. Vi går en liten runda, jag och min supporter, tillika min älskade hustru. Jag inser att jag är hungrig. Allt är stängt så dags en lördag. Som tur är stå står Enervit och säljer sitt sortiment på plats, så det blir ett par energibars som blir min räddning.
Vi promenerar sakta mot starten, allt är under kontroll, tack vare min supporter som frågade om jag hade mitt chip på mig. Fan, det hänge på cykeln. Men upptäcktes i god tid tack och lov. Jag kränger på mig våtdräkten och gör ett litet lätt insim i Nissan som i dag håller 18,9 grader. Riktigt skönt vatten och precis det läget som jag simmar in så lägger sig lugnet. Jag intar en defensiv position i vattnet då jag hellre simmar om folk än blir översimmad. Hela simningen blir en mycket behaglig resa och jag går upp ur vattnet på en tid bättre än jag kunna tänka mig.
Hygglig växling till cykel och även där går allt smärtfritt. Det ska avverkas 90 km genom det lätt kuperade halländska landskapet. En underbar miljö med ett par tuffare stigningar. Jag känner mig både stark och pigg när jag hoppar av cykeln och snabbt växlar om till löpning. Inget strul och allt bara flyter på så här långt.
Löpningens första varv av fyra på 5250 meter klaras av bra. Jag mår bra och allt känns ok. Jag sneglar på totaltiden och inser att det skulle kunna bli riktigt bra med mina mått mätt. Men efter ca. 8-9 km börjar framsida lår att få krampkänning i en nedförsbacke. Det resulterar i att jag måste stanna och stretcha rätt många gånger under resterande del av löpningen. Jag stor nog stilla 10-12 gånger och totalt säkert 14 minuter under andra halvan av löpningen. På sista varvet och framförallt de sista 2 km skärper jag till mig och försöker löpa utan att få fram krampen i låren och då börjar jag i stället få känningar i vaderna. Men jag klarar det, jag lunkar i mål på väldigt stela ben på en tid under sex timmar över 1900 m simning, 90 km cykel och 21 km löpning, en gräns jag hade önskan om att klara.
Önskar er en fin vecka, jag tänkte starta den lite lugnt med simning och arbete.
Fyra veckor kvar till semestern 🙂
Må gott