DNF – Smakar surt!

Ja, DNF, som i ”kom aldrig i mål” smakar rätt så surt. Allt var helt prefekt upplagt inför denna tävling. En utmanande distans, på hemmaplan, Sövde Triathlon, och på banor som jag kan i sömnen. Träningen var gjord och sista veckan var noga genomtänkt. Åt som vanligt, drack lite mer än vanligt om dagarna. Det var varmt hela veckan och söndagen då tävlingen skulle gå sades vara en av de varmaste dagarna på länge. SMHI hade länge sagt 29-30 grader varmt och klart väder.

Klockan ringer 06.00 och jag har tre timmar på mig till start. Således en lugn morgon med de sista förberedelserna och en lugn frukost som avslutas med en kopp kaffe, som jag spiller ut halva över mig själv och stolsdynan. Första signalen, eller?


På arenan vid strax efter 07.00 och allt fortlöper precis som det ska. Registrering, incheckning och förberedelser är enligt plan. Dagens stora fråga är om vi ska tillåtas ha våtdräkt eller ej. Gränsen på vår distans går vid 24,6 grader. Strax efter kl. 08 så får vi reda på att vattnet håller en temperatur av 22,5 grader. Således med våtdräkt. Det är en skön trygghet att ha den samtidigt som den ju ger kroppen en bra linje i vattnet. Jag står i bakre delen av startfältet och min tanke är att simma de 1900 meterna på runt 37 minuter. Starten går och vi släpps i väg fyra st. var femte sekund. Det blir en mycket behaglig simning utan trängsel och knuffar. Väl uppe ur vattnet klickar jag in mig i första växlingen på 34 minuter. Oj, vilket tempo, men sedan ser jag på klockan att distansen endast var 1750 meter ca. Men nöjd ändå.

Snabb växling till cykel och jag ligger precis över mitten av startfältet. Detta vet jag att det inte kommer att hålla. Jag tappar lite på cykel och mycket på löpningen. Iväg kommer jag i alla fall och vi ska köra tre varv på en riktigt tuff varvbana. Totalt 90 km.

Jag håller önskvärd hastighet på första varvet, tappar lite i början av andra och efter ca 50 km börjar det kännas lite konstigt i vänster vad. Små ilningar som om det var kramp på gång. Trampar ur på högre kadens och det släpper lite. Andra varvningen genom Sövde känns ok, men precis när jag kommit ur samhället och in i första lilla backen känner jag vaden igen. Denna gången känns det annorlunda, ilningar men också en känsla av orkeslöshet som gör att benet inte vill trampa. Jag kör på lite till och i nästa backe blir det värre. I ca. sju km. kämpar jag med en inre konflikt om jag ska fortsätta eller ge upp här. Vaden vann, jag vände och rullade sakta tillbaka till starten igen.

Besviken, trött, ledsen och lite smått uppgiven rullade jag in på växlingsområdet och ställe min cykel i stället. Tävlingen var över för min del. Varför? Bra fråga, min teori är att det blev en kombination av hög värme, avsaknad av kompressionsskydd för vaderna och brist på något (Sunt förnuft kanske) Vem vet.

Oavsett, det sura är nu svalt, förbrännt och nergrävt. Med denna erfarenhet så blickar jag framåt mot nästa tävling. Halmstad Triathlon den 30 juni.

Må gott alla!

Länkar till fotograferna:
Christel Jannesson
Ulf Jannesson

Stort tack till er Christel och Ulf. Resterande bilder från tävlingen kan man se här. Sövde Triathlon 2018.

 

1 kommentar

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras