Springa 8 mil på 24 timmar!

För ett par månader sedan så snubblade jag över ett inlägg på Instagram av en tjej som gjort något som heter ultraintervalchallenge. Jag blev lite nyfiken och kollade upp det. Det går ut på att man springer 8 mil på ett dygn med start var tredje timme. Alltså 1 mil, sedan ca 2 timmars vila och sedan upprepar man detta 8 gånger totalt. Eventet är egentligen globalt och det finns gemensamma tider att göra det på. Mer info om detta på www.ultraintervalchallenge.com. Egentligen ska detta köras från midnatt till midnatt, men 10.00-08.00 funkade bra det med.

8 mil, det är skapligt långt. Jag funderade många gånger på om det vore lättare att springa 8 mil i ett streck eller att sprida ut det på ett dygn med allt vad det innebär i missad sömn etc.

Oavsett vilket så valde jag då att hoppa på denna utmaning, letade upp ett datum som passade mig, för att sedan se vad kroppen klarar. 19 januari blev det. Springa vet jag ju att jag kan, 42 km i en följd vet jag också att jag klarar. Men 80 km? Jag la om fokus på träningen i slutet av november och började fokusera på upplägget. Inte med att springa långa distanser, utan med det upplägg som utmaningen bygger på. Att just springa distansen flera gånger/ dag.

En del av dygnets goda. Blev mat också så klart!

En kompis till mig blev nyfiken och valde att också hoppa på detta, fast han sprang lokalt där han bor. På det viset visste jag att jag inte skulle vara ensam, mentalt i alla fall. Ensam? Haha, eller hur. Jag är sjukt imponerad av all hjälp jag fick. På samtliga varv utom två hade jag vänner som sprang med mig runt. På de 5 första varven fanns det vänner som hejade på mig. Även mitt i natten. Vilken värme det ger att kunna stanna och prata lite kort med någon kl. 01 på natten. Man är rätt så ensam annars då. Lite förvånad är jag över att inte ha haft några mörka tankar över hela dygnet. Det mesta gjordes med ett leende, allt blir lättar då. Mörka tankar drar lätt ner en i en ond spiral som är näst intill omöjligt att komma ur.

Ett litet urval av medryttare och hejaklack!

I mål kom jag. Alla 8 milen är avklarade och jag mår bra. Låren är väl lite mer åt köttfärshållet än entrecote just nu. Faktiskt lite förvånad över att jag inte har mer ont någon annan stans i kroppen. Men det märks mest nerför trappor. Då är det skönt att bo i 1½plans hus med källare där vi sover på övervåningen och har kläderna i källaren… Äh jag kan ha denna tröjan i dag också tror jag…

Precis vid målgång. Nästan lite löjligt glad då 🙂

Skulle jag göra om det? Antagligen. Nu vet jag ju att jag kan. det var ett häftigt dygn. Lite lägerkänsla i vardagsrummet där jag tillbringade stora delar av dygnet. Utom de 8 timmarna jag var ute och sprang. Vad sa familjen då? Inget speciellt, de är vana vid mina idéer och upptåg. De virrar på huvudet och klämmer ur sig ett ”Du är ju sjuk i huvudet” En fras jag hör ofta och tar det som den bästa komplimang man kan få.

Men en enorm tacksamhet till alla som på ett eller annat sätt deltagit i denna utmaning och alla er andra önskar jag en fin söndag.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras